När man "måste" släppa taget o. gå vidare o. påbörja något nytt..

Varför skall dt vara så svårt att släppa taget om någonting eller någon? Varför är det så mycket lättare sagt än gjort.. Men ibland måste man bara göra det för man vet att i längden så kanske "det" inte håller.. Tyvärr så e dt så.. Men varför skall dt ändå vara så svårt? Ja mena om man vet att de inte är bra för en så varför skall dt ändå vara så svårt.. Jo för att det har varit en viktig del av sitt liv o. betytt en hel del för en.. Det är väl dt som gör det så svårt att släppa taget..

Man måste vara en väldigt stark person att kunna släppa taget om något eller någon.. Eller så tycker jag i alla fall.. För man vet att detta är inte bra för mig men man skulle så gärna vila gå tillbaka ti det gamla för förändringar kan också vara j'vlit skrämmande.. Eller dom e de.. O. tror att det är också en sak som gör det svårt att släppa taget om vissa saker för man funderar ofta sedan hur kommer det sen vara utan den/det? Hur skall jag sen göra o. vad skall jag göra..? Tror många som försökt sluta röka tillexempel har funderat vad skall dom i stället göra? Hur är mitt liv sedan? Det är också en stor social del när man röker...

Men i bland MÅSTE man släppa taget om viss saker o. påbörja det nya.. Fastän dt är jobbigt...

Livets stora gåta.. Älska, glömma o. förlåta..

Vet int egentligen alls vad jag ska skriva.. Men känner ett stort behov av att få skriva av mig lite.. Har en massa konstigheter som snurrar i huvudet igen en gång.. Men nåja om ni ha valt att läsa dehär så får ni va beredda på att de kan vara lite konstigt i bland...

Ja, jag vet int egentligen någonting för tillfälle.. Känner mig så tom på något sätt.. Haha.. Vet it om jag ska skratta eller gråta, vara arg, glad eller ledsen.. Dt känns så jävla sjukt allt bara.. Ja men kom igen.. Hur mycket ska en människa tåla innan måttet e rågat så att säga?? De finns de personer som får ta en massa skit om o. om igen.. O. det tyx aldri ta slut.. När dt kanske äntligen lite börjar gå uppåt för personen så blir dom "slagna" igen o. så ligger dom där nere på nytt... Medan andra kanske har motgångar nu o. då.. Eller e dt bara så som man ser det? Man kan ju aldrig veta hur någon annan upplever det heller...

Alla har vi som sagt olika "behov" eller vad man skall kalla det.. Vi vill olika saker i vårt liv.. Vi prioriterar olika.. Du kanske tycker en sak är så viktig o. är lycka o. allt är bra bara man får det eller kanske uppleva just den känslan.. Medan jag kan tycka att det är det allra minsta som man behöver... Alla är så vi olika.. Men tur för det...

Sku evrkligen behöva den där on/off knappen nu så jag kan stänga av allt o. int alls behöva tänka.. Tänk hur skönt de sku vara i bland! :)

När ska man släppa taget o. gå vidare..?

Vi blir alla besvikna, sårad, lyckliga eller glad o mycket mer av alla sorters relationer.. Vänskaps relation som kärleksrelation eller vad som helst för relation som sagt.. Men dt jag funderat över är hur mycket skall man egentligen tåla o. klara av? Finns ju inga "regler" för det egentligen utan det är ju upp till en själv men ändå.. Var borde man sätta gränsen?

Hur mycket sårad skall man bli innan man ska ta sitt "pick o. pack" o sticka från den realtionen? Måste man alltid förklara sig varför man kanske lämnar den där relationen eller skall man bara gå sin väg o stänga av allt som sagt.. Tycker personligen att det är fel men inte är vi ju skyldiga heller egentligen att förklara... Men då står personen som blivit "lämnad" med en massa frågor o. inget svar.. O det är väl fel..? Eller är det de om personen verkligen svikit en?

I bland skulle allting vara så mycket enklare om det fanns en instruktionsbok till allting.. För när man börjar fundera på dessa saker så tar det ju aldrig slut o. man kan vrida o vända på saken hur mycket som helst.. Se det från så många vinklar att det blir bara jobbigt.. Nåjaa skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men tror jag slutar här....

Varför tillåta sig själv att bli illa behandlad..?

Blev o. fundera på varför vi utsätter oss för saker o. ting som gör att vi bara börjar må sämre o. sämre efter tiden.. Vi är medvetna om att kanske detta förhållande, vänskapsrelationen eller jobbet gör att jag i längden bara mer börjar må dåligt men varför stannar man kvar? Är man rädd? Eller mår man annars bara så dåligt inom sig att man inte tillåter sig att "få må bra". Eller vet man inte att det finns något som är bättre än det som nu sker?  Eller söker man någon sorts bekräftelse?

Tänk att man egentligen kan vara så elak mot sig själv att man tillåter det? Men varför? Tror vi flesta har gjort detta någongång.. Tror inte detta beror på att man är en "svag" person.. Tror det är något annat som är grund och botten till det att man tillåter sig att bli illa behandlad... Men varför?