Att bearbeta..

Jag har fått en del kritik för vad jag skrivit på min blogg. Vilket jag kan förstå och ta emot. Men skulle även gärna uppskatta att man kan motivera sig istället för att säga åt mig hur och vad jag i ställe borde ha gjort.. Alla har vi vårat sätt att bearbeta saker och ting på. Detta är mitt att få skriva ner det, trots att det är möjligt för vem som helst att läsa det.. Men jag måste bara få skriva ner mina känslor. Ni som vill döma mig för det. Jag har redan blivit så nertrampade och illa behandlad att denna "skit" om vad jag skriver kan jag ta. Detta är mitt sätt och alla har sitt sätt. Eller hur? Man kan inte döma någon hur dom bearbetar saker och ting. För man måste hitta sin egen väg och inget är varken rätt eller fel. Så ser jag på det i alla fall..

Varje dag lever jag i en ständig kamp för att överleva vardagen. Vilket vi alla gör utan att vi riktigt tänker på det.. Just nu mår jag rätt okej. Arbetsdagarna klarar jag till största delen av att må hur bra som helst.. Men ibland finns det de dagar som jag helt enkelt bara skulle vilja bli hemma under täcket, stänga telefon och sova en hel dag.. Ännu får jag kämpa med att försöka orka göra något efter arbetet. Oftast är jag så trött att jag bara vill vara. Jag orkar int prata, vara glad, ledsen eller ja något alls. Oftast är jag helt tom. Jag känner inget, jag orkar inget, lägger mig ner i sängen och bara stirrar i taket och lyssnar på musik.. Dom dagarna hatar jag.. Inne i mitt huvud planerar jag allt vad jag vill göra, men kroppen säger emot.. Jag har ingen energi kvar..

Visst finns de dagar som jag är pigg och har mer energi.. Önskar bara att dom skulle vara oftare. Jag är kanske inte längre lika ångestfylld och nedstämd.. Jag är mer tom.. Ja, det känns som jag inte känner ingenting alls.. Jag bara e.. Sen när det lider mot kväll och natten.. Jag då får man kämpa för att få tag i sömnen.. Ångesten kommer då jag vet att jag måste somna.. Varför. Ja, det skulle jag vilja veta.. Önskar att jag kunde packa ner den i en låda och lämna den där.. Skulle det vara så lätt.. Ja då skulle jag ha gjort det för längesen..

Jag har aldrig varit så rädd...

Blivit väldigt trög med mitt bloggande.. Eller egentligen är väl det frågan om det att jag har en massa annat jag jobbar på med.. Som i det senaste inlägget hade jag fler bättre dagar än de ångestfyllda och jobbiga.. De ha tyx stanna så.. De finns nog ännu också allt för många sämre dagar i mitt tycker..

Mardrömmarna har blivit värre igen.. O. dessa sömnlösa nätter.. Vaknar upp mitt i natten och är livrädd att jag är tillbaka i situationer jag sku helst vilja glömma... Men dom kommer och påminner mig om nätterna.. Jag bara avskyr det.. För det tar även en massa energi av mig och gör att jag inte orkar lika bra på dagarna..

Jag tackar ännu i denna dag min mamma och älskade storasyster som ställde upp för mig den värsta natten någonsin i mitt liv. Den natten drömmer jag ännu om. Och allt för ofta. Jag är livrädd och gömmer mig. Jag är så rädd att jag gått i chock ja eller vad jag var i då. Jag minns inte ens.  Jag var livrädd, aldrig varit så rädd som då.

<3

Det hade varit en rolig kväll ute med kompisarna. En helt oplanerad kväll. Vi var först i gång med bil och skulle ta taxi hem. Kvällen var rolig. Skrattade, skämtade och festade till småtimmarna.. Det var roligt tills vi skulle hem.. De var då det började.. Ville ta taxi hem. Ingen kunde ju köra. Men det var inget alternativ för mig. För bilen skulle hem. Blev mer eller mindre tvingad att åka. För jag visste att om jag satte emot skulle det vara ett ännu värre helv*te framför. Jag satte mig i bilen, jag skulle åka.. Jag var livrädd, han skrattade.. Han körde allt fortare.. Jag blev klarvaken, höll gråten inom mig och spände mig hela vägen hem. Han såg att jag var livrädd.. Han skrattade och körde ca 100km/h och såg på mig och frågade om jag ville dö. Han körde närmare diket.. Skrattade och sa vill du dö? Jag viskade tyst nej.. Men vettu Minna jag kan köra jag sa han. Och farten blev bara fortare. Jag var livrädd. Tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag visste redan då att om jag nu gråter ja då.. Då blir det värre.. Då kanske det inte enbart är dikeskanten utan diket som gäller.. 

Vi kom hem.. Jag var oskadd.. Jag steg ut bilen, benen skakde jag sprang upp för trappan och bara grät.. Det enda jag då tänkte var att jag lever.. Men jag grät.. Jag visste ju det. Jag skulle inte få gråta. Jag hade ju då visat att jag inte litade på honom och ifrågasatt hans körkunskaper.. Han såg mig gråta.. Jag skulle springa in o gömma mig..  Jag hann till köket..  Då tog han mina armar och lade dom bakom min rygg och kastade omkull mig och höll huvudet tryckt mot köksgolvet.. Jag bara grät.. Jag kunde inte sluta.. Jag fick panik.. Jag ville komma loss.. Jag slapp inte.. Enda orden jag hörde var att jag skulle lugna ner mig.. Sluta gråta.. "Du e ju sjuk i huvudet som gråter".. Huvudet slodes mot golvet.. Jag hade panik, försökte fly.. Jag slapp loss.. Då hotade han att han skulle döda mina två älskade katter.. Paniken blev värre... Jag sökte upp dem och kastade ut dem för att rädda dem.. Jag stod ute och rökte.. Var livrädd.. Visste inte vad jag skulle göra.. Han kom efter.. Jag gick in o stängde dörren.. Varför stängde jag dörren.. Han sa att jag försökte låsa ut honom.. Dörren gick aldrig i lås.. De vet jag.. Han slog sönder fönstret.. Jag sprang in i sovrummet.. Jag låste båda dörrarna.. Jag var livrädd... Jag ringde polisen.. Jag var rädd för mitt eget liv.. Jag ville inte dö.. Han sparkade mot dörren.. Jag måste öppna dörtren.. Du är ju sjuk i huvu Minna.. Man kan int va sådär sjuk att man stänger in sig.. Okej sa han.. Om it du öppnar så kommer jag in.. Jag bara grät... Följande jag hörde.. Ja följande jag hörde var då han försökte starta motorsågen och skulle försöka såga sönder sovrumsdörren.. De var då paniken blev chock.. Jag minns att jag sprang.. Jag sprang som fan.. Låste in mig i en skrubb.. Han visste inte var jag var..  

Ännu i denna dag vet jag inte hur länge jag satt instängd i den där skrubben.. Jag hade ringt min mamma och storasyster.. Dom kom båda två den natten. De var min syster som hittade mig.. Det minns jag.. Sen minns jag att mamma kom.. Ja bara grät.. Jag bara skakade,, Jag har aldrig varit så rädd.. Till sist kom poliserna.. Han erkände aldrig för poliserna.. Men han erkände både för min syster och mamma.. Den natten hamnade jag sova med motorsågen under sängen så jag inte skulle gråta eller "flippa".. Så hette det...

När jag ser tillbaka på dessa stunder så är jag lycklig att jag ens lever.. Har funderat fler gånger om jag skulle ha stannat ännu längre.. Skulle jag ens leva.? Knappast..

Halvt år ha gått.. Tiden läker såren.. Men ärren finns kvar..

Varit tyst här en lång tid.. Ni som följt min blogg tidigare vet att mitt liv var ganska opp o. ner tidigare.. Nu har känslorna stabiliserats sig.. Dom är inte längre som någon sorts bergochdalbana..  Jag har nu bott ca. ½år i denhär lägenheten.. Det börjar äntligen att kännas som mitt hem.. Känns även som jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mitt gamla jag.. De finns fler glada dagar än vad det finns tunga dagar för tillfället.. Vilket det inte fanns tidigare.. Känns som om jag kommit på rätt väg nu.. 

Jag har äntligen börjat våga se framåt igen.. Tidigare orkade jag inte ens med vardagen.. Varenda dag var ett rent hel*ete.. När man vaknade o. visste att man skulle försöka klara av en hel dag o. försöka vara glad.. De var tungt.. Så förbannat tungt.. Ångesten svepte över en då man minst anade, panikattackerna man försökte dölja då man var i sociala sammanhang.. Dagarna var som en enda dimma.. Ärligt talat minns jag inte så mycket av den tiden..Jag mådde för dåligt för att minnas vad jag hade gjort en dag, vem jag pratat med o. vad jag sagt.. All energi gick åt att försöka orka stiga upp och klara av en arbetsdag.. Jag var så slut då jag kom hem att jag bara sov.. Jag kunde sova till följande arbetsdag för att orka.. 

Vad har jag lärt mig av allt detta.. Jo livet går som sagt vidare.. Jag måste lära mig leva med det jag var med om.. Ärren kommer alltid finnas kvar.. Mitt självförtroende och att kunna lita på folk igen måste jag verkligen arbeta med igen.. Största arbete jag har är att jobba med mig själv.. Att lära mig att acceptera att jag får ha en åsikt utan att bli slagen, jag får ha roligt och träffa vänner utan att behöva vara rädd mer.. Jag kan gå till arbete igen och komma hem utan att behöva se någon som har somnat på soffan med ölburken i handen eller någon som är så full då ja kommer hem. Jag får drömma igen.. Jag får äntligen göra det jag drömt om.. Utan att få höra nerkränkande ord att jag onte skulle klara det, att jag är värdelös eller dum i huvudet.. För vet ni va,, JAG KLARAR DET.. Om jag verkligen vill.. 

Detta blev ett långt inlägg.. Tror jag ska ta itu med skrivandet igen.. Det känns som om de lättar.. I alla fall för stunden.. 

Idag fick jag äntligen alla papper fixade för att ansöka om svenskt legitimation.. Blir eventuellt Sverige i höst.. :)