Jag har äntligen börjat våga se framåt igen.. Tidigare orkade jag inte ens med vardagen.. Varenda dag var ett rent hel*ete.. När man vaknade o. visste att man skulle försöka klara av en hel dag o. försöka vara glad.. De var tungt.. Så förbannat tungt.. Ångesten svepte över en då man minst anade, panikattackerna man försökte dölja då man var i sociala sammanhang.. Dagarna var som en enda dimma.. Ärligt talat minns jag inte så mycket av den tiden..Jag mådde för dåligt för att minnas vad jag hade gjort en dag, vem jag pratat med o. vad jag sagt.. All energi gick åt att försöka orka stiga upp och klara av en arbetsdag.. Jag var så slut då jag kom hem att jag bara sov.. Jag kunde sova till följande arbetsdag för att orka..
Vad har jag lärt mig av allt detta.. Jo livet går som sagt vidare.. Jag måste lära mig leva med det jag var med om.. Ärren kommer alltid finnas kvar.. Mitt självförtroende och att kunna lita på folk igen måste jag verkligen arbeta med igen.. Största arbete jag har är att jobba med mig själv.. Att lära mig att acceptera att jag får ha en åsikt utan att bli slagen, jag får ha roligt och träffa vänner utan att behöva vara rädd mer.. Jag kan gå till arbete igen och komma hem utan att behöva se någon som har somnat på soffan med ölburken i handen eller någon som är så full då ja kommer hem. Jag får drömma igen.. Jag får äntligen göra det jag drömt om.. Utan att få höra nerkränkande ord att jag onte skulle klara det, att jag är värdelös eller dum i huvudet.. För vet ni va,, JAG KLARAR DET.. Om jag verkligen vill..
Detta blev ett långt inlägg.. Tror jag ska ta itu med skrivandet igen.. Det känns som om de lättar.. I alla fall för stunden..
Idag fick jag äntligen alla papper fixade för att ansöka om svenskt legitimation.. Blir eventuellt Sverige i höst.. :)
