Enda personen man lever med livet ut är med sig själv...

Min historia kommer inte att ta slut på länge. Jag vet inte hur mycket jag kommer orka berätta och hur länge jag kommer att skriva. Men skriver nu då jag känner att jag behöver det. Som sagt jag vet att jag inte heller varit perfekt, men man kan inte heller utsätta sig själv för vad som helst..

Jag bodde i Åbo 1 år.. Jag flyttade tillbaka till Kimito pga av kärleken och gav upp det studieliv jag hade så sett framemot. Det kändes så rätt att ge upp allting då. Nu när jag ser tillbaka så ångrar jag mig. Men gjort e gjort och ogjort kan de inte bli mer heller.

Livet log och jag var lycklig. Jag hade en underbar sambo. Som i förra inlägget tror jag att det gick 1 år som det var riktigt bra. Jag trodde att allt festande var helt normalt och jag accepterade det. Efter en tid tröttnade jag på att festa varje helg. Det enda jag önskade var att ibland kunna vara hemma med varandra och göra saker tillsammans utan att alkoholen skulle vara en del av allt. Nå jag trodde att detta var okej. Att detta är så som alla andra också har det. Jag skapade själv ett sorts förhållande till alkoholen som var helt fel. Jag trodde det var så som det skulle vara. Jag förstod inte bättre.

Jag påbörjade min första praktik i Ekenäs på kirurgiska avdelning och jag stortrivdes. Det var en praktikplats jag älskade att gå till varje dag. Jag ringde och berättade om min dag varenda dag och märkte att något var fel. Det var mycket fel. Alkoholen hade igen tagit över och det var första gången jag blev sårad rejält. Att få reda på att pga av alkoholen hade personen jag älskat sårat mig så mycket. Men jag var så kär då att jag förlät allting. Det tog tid. Ännu idag har jag inte glömt det samtalet jag fick och insåg hur sårad jag blivit och bara grät veckotal i sträck. Idag då jag tänker på det så känns det som om någon sticker en kniv i hjärtat och jag har inte ännu heller helt och hållet förlåtit det. Men då tänkte jag bara att ja men man gör dumma saker när man är full.  Nu inser jag att det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt att få bli sårad av någon pga av att någon varit full och gjort såkallade saker som man inte menade.

När jag ser tillbaka på allt detta så inser jag att livet går vidare, jag har en massa vänner runtomkring mig som bryr sig och en underbar familj som alltid stöttat mig. Ibland har de fått stå ut med lite för mycket. Men från och med nu ser jag framåt. Allt kommer bli bättre. De vet jag. Fast det nu känns hopplöst så kommer tiden då endel sår läks men inte alla.

Denna historia har bara börjat ännu. Jag vill inte svartmåla någon. Jag vill bara berätta min historia och kanske kunna hjälpa någon annan att förstå att man är värd mer än vad man tror. Som sagt enda personen du lever livet ut med är med dig själv. Så älska dig själv och gör saker för dig själv som får dig att må bra.

Nu ska jag berätta min historia...

Nu kommer jag att berätta min historia. Denna historia har många bra och goda sidor. Jag har nyligen fått höra en massa rykten om mig själv. Men det är sådant som hör till då man bor på en liten ort. Men nu känner jag att det är så småningom dags för mig att berätta min historia. Dom som läser och följer denna berättelse vill jag verkligen inte bli dömd av. Utan varför jag skriver ner allting är för att kunna bearbeta och gå vidare med mitt liv. Jag vill även att folk skall förstå varför man kanske är som man är för tillfället...

Denna historia började för ca 3 år sedan... Allting som sagt började med rosa moln och kärlek till hundra..Jag började studera till mitt drömyrke. Jag skulle bli sjukskötare, det som jag alltid drömt om.. Jag flyttade till Åbo.. I samma stund träffade jag min livskärlek och visste inte då att mitt Åbo liv inte skulle vara så långvarit som jag trodde.  Men historien kommer ändra form allt från ett rent helvete till ett dröm liv... Ärligt sagt så vet jag inte vilken enda jag skall börja skriva.. Jag känner bara att jag behöver skriva av mig.. Orkar inte längre bli dömd för hur jag är. Utan jag vill förklara mig...

För ca 3 år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi var lyckligaste i världen. Jag lyssnade inte på vad någon sa. Jag var kär. Personen var perfekt. Jag var som sagt lyckligast i världen. Han hämtade blommor, smycken och visade kärlek till hundra. Vad var det egentligen som folk pratade om? Det var bara en massa påhitt.. Det var i alla fall vad jag TRODDE. Vi var lyckliga Det var vi mot världen. Men hur länge det var vi mot världen. Jag tror det var ca 1 år som det varade. Så länge var vi lyckliga på riktigt innan helvetet började..Då när det började insåg jag verkligen inte att något var fel. Jag trodde det var okej. Jag trodde det var okej att anpassa hela sitt liv efter någon annan och ge upp mina vänner för någon annan som ville leva ett annat liv än vad jag ville göra. Jag trodde i början att mina vänner, de som verkligen var mina vänner ville bara förstöra för mig.. Men nu.. Ja nu inser jag att hur många människor jag gett upp allting för.. Jo, jag är medveten om att man är två i ett förhållande. Jag har inte heller varit perfekt. Jag har sagt saker som jag inte menat. Men vilken människa gör inte det? Men man kan inte heller bli behandlad hur som helst... Ibland önskar jag att de rena helvetet skulle ha varit mer fysiskt än psykiskt. För att trampa ner en människa psykiskt. Ja, ni som blivit det. Ni vet vad jag menar. De såren är så förbannat svåra att läka. En fysisk skada kan man plåstra om. En psykisk besvikelese eller skada svider mer och kan vara svår att ens få att läka på nytt överhuvudtaget.

Ni som läser och OM ni läser skall varken tycka synd om mig eller bemöta mig på ett annat sätt än vad ni gjort tidigare. Vill bara berätta min historia. Min del av historian. Vad ni vill tro och inte tro på väljer ni själva. Men det som jag skriver är hur jag kände det och hur jag upplevde det.