Min historia kommer inte att ta slut på länge. Jag vet inte hur mycket jag kommer orka berätta och hur länge jag kommer att skriva. Men skriver nu då jag känner att jag behöver det. Som sagt jag vet att jag inte heller varit perfekt, men man kan inte heller utsätta sig själv för vad som helst..
Jag bodde i Åbo 1 år.. Jag flyttade tillbaka till Kimito pga av kärleken och gav upp det studieliv jag hade så sett framemot. Det kändes så rätt att ge upp allting då. Nu när jag ser tillbaka så ångrar jag mig. Men gjort e gjort och ogjort kan de inte bli mer heller.
Livet log och jag var lycklig. Jag hade en underbar sambo. Som i förra inlägget tror jag att det gick 1 år som det var riktigt bra. Jag trodde att allt festande var helt normalt och jag accepterade det. Efter en tid tröttnade jag på att festa varje helg. Det enda jag önskade var att ibland kunna vara hemma med varandra och göra saker tillsammans utan att alkoholen skulle vara en del av allt. Nå jag trodde att detta var okej. Att detta är så som alla andra också har det. Jag skapade själv ett sorts förhållande till alkoholen som var helt fel. Jag trodde det var så som det skulle vara. Jag förstod inte bättre.
Jag påbörjade min första praktik i Ekenäs på kirurgiska avdelning och jag stortrivdes. Det var en praktikplats jag älskade att gå till varje dag. Jag ringde och berättade om min dag varenda dag och märkte att något var fel. Det var mycket fel. Alkoholen hade igen tagit över och det var första gången jag blev sårad rejält. Att få reda på att pga av alkoholen hade personen jag älskat sårat mig så mycket. Men jag var så kär då att jag förlät allting. Det tog tid. Ännu idag har jag inte glömt det samtalet jag fick och insåg hur sårad jag blivit och bara grät veckotal i sträck. Idag då jag tänker på det så känns det som om någon sticker en kniv i hjärtat och jag har inte ännu heller helt och hållet förlåtit det. Men då tänkte jag bara att ja men man gör dumma saker när man är full. Nu inser jag att det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt att få bli sårad av någon pga av att någon varit full och gjort såkallade saker som man inte menade.
När jag ser tillbaka på allt detta så inser jag att livet går vidare, jag har en massa vänner runtomkring mig som bryr sig och en underbar familj som alltid stöttat mig. Ibland har de fått stå ut med lite för mycket. Men från och med nu ser jag framåt. Allt kommer bli bättre. De vet jag. Fast det nu känns hopplöst så kommer tiden då endel sår läks men inte alla.
Denna historia har bara börjat ännu. Jag vill inte svartmåla någon. Jag vill bara berätta min historia och kanske kunna hjälpa någon annan att förstå att man är värd mer än vad man tror. Som sagt enda personen du lever livet ut med är med dig själv. Så älska dig själv och gör saker för dig själv som får dig att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar