Nu ska jag berätta min historia...

Nu kommer jag att berätta min historia. Denna historia har många bra och goda sidor. Jag har nyligen fått höra en massa rykten om mig själv. Men det är sådant som hör till då man bor på en liten ort. Men nu känner jag att det är så småningom dags för mig att berätta min historia. Dom som läser och följer denna berättelse vill jag verkligen inte bli dömd av. Utan varför jag skriver ner allting är för att kunna bearbeta och gå vidare med mitt liv. Jag vill även att folk skall förstå varför man kanske är som man är för tillfället...

Denna historia började för ca 3 år sedan... Allting som sagt började med rosa moln och kärlek till hundra..Jag började studera till mitt drömyrke. Jag skulle bli sjukskötare, det som jag alltid drömt om.. Jag flyttade till Åbo.. I samma stund träffade jag min livskärlek och visste inte då att mitt Åbo liv inte skulle vara så långvarit som jag trodde.  Men historien kommer ändra form allt från ett rent helvete till ett dröm liv... Ärligt sagt så vet jag inte vilken enda jag skall börja skriva.. Jag känner bara att jag behöver skriva av mig.. Orkar inte längre bli dömd för hur jag är. Utan jag vill förklara mig...

För ca 3 år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi var lyckligaste i världen. Jag lyssnade inte på vad någon sa. Jag var kär. Personen var perfekt. Jag var som sagt lyckligast i världen. Han hämtade blommor, smycken och visade kärlek till hundra. Vad var det egentligen som folk pratade om? Det var bara en massa påhitt.. Det var i alla fall vad jag TRODDE. Vi var lyckliga Det var vi mot världen. Men hur länge det var vi mot världen. Jag tror det var ca 1 år som det varade. Så länge var vi lyckliga på riktigt innan helvetet började..Då när det började insåg jag verkligen inte att något var fel. Jag trodde det var okej. Jag trodde det var okej att anpassa hela sitt liv efter någon annan och ge upp mina vänner för någon annan som ville leva ett annat liv än vad jag ville göra. Jag trodde i början att mina vänner, de som verkligen var mina vänner ville bara förstöra för mig.. Men nu.. Ja nu inser jag att hur många människor jag gett upp allting för.. Jo, jag är medveten om att man är två i ett förhållande. Jag har inte heller varit perfekt. Jag har sagt saker som jag inte menat. Men vilken människa gör inte det? Men man kan inte heller bli behandlad hur som helst... Ibland önskar jag att de rena helvetet skulle ha varit mer fysiskt än psykiskt. För att trampa ner en människa psykiskt. Ja, ni som blivit det. Ni vet vad jag menar. De såren är så förbannat svåra att läka. En fysisk skada kan man plåstra om. En psykisk besvikelese eller skada svider mer och kan vara svår att ens få att läka på nytt överhuvudtaget.

Ni som läser och OM ni läser skall varken tycka synd om mig eller bemöta mig på ett annat sätt än vad ni gjort tidigare. Vill bara berätta min historia. Min del av historian. Vad ni vill tro och inte tro på väljer ni själva. Men det som jag skriver är hur jag kände det och hur jag upplevde det.