En helt vanlig dag...

Hej igen på er alla..

Ivern  att skriva har slagits på igen. Idag är jag ledig. Skönt, behövdes verkligen. Har sovit massor. Somnade efter jobb igår, vaknade vid ca 20-tiden. Fixade kvällsmål och gick och la mig igen innan 00-tiden. Sov till kl. 12 idag. En hel del sömn brist tydligen. Nå nu känner jag mig utvilad i alla fall.
Idag har varit en helt vanlig dag. På ett eller annat sätt. En konstigt "lugn" dag i mitt liv. Sovit, duschat, tvättat och bara varit. Konstigt. Sällan det är så för mig. Ni som känner mig ni vet.! Haha.

Trots en helt vanlig dag har jag funderat en massa. Tankarna har snurrat på massor idag. De som verkligen känner mig vet att jag är en person som funderar på väldigt djupa saker. Ibland kanske lite väl mycket nog. Trots det har det inte varit negativa tankar om mig själv. Vilket för mig är ett stort steg i rätt riktning. 

Sedan jag flyttade till Sverige har mitt liv som sagt börja sakta men säkert gå mot rätt riktning. Visst har jag mina motgångar som vilken annan människa som helst. Det är ju enbart mänskligt. Jag har träffat personer som betytt massor för mig, som stöttat mig och gjort att jag verkligen börjat våga öppna upp mig igen. Visst, jag har mött en hel del människor som dömt mig. Som kallar mig "snorunge", "lögnare" och att jag är helt sjuk i huvudet. Aijo, alkoholist var jag också. Glömde det. Men skulle dessa ord, kommentarer och elakheter sagts till mig för ca. 1 år sedan. Ja då. Då skulle jag högst antagligen lagt mig ner och gråtit och hatat mig själv ännu mer. Högst antagligen festat lite till för att bedöva bort ångesten.

Men idag. Idag. Ja då jag hör dessa kommentarer. Visst det känns. Det hugger till. Fastän på samma gång hinner jag tänka att det där är inte sant. Det där är inte jag. Ja, jag är ung. Det är jag. Men ingen "snorunge". Jag är ingen lögnare. Och minst av allt en alkoholist. Nu när jag läser dessa meddelande och tänker på att jag fått dessa kommentarer av vuxna människor. Personer som är 35-45 år. Ja, vet ni vad jag gör, jag tänker om. För i min värld och min åsikt är den att dessa vuxna människor måste ju må grymt dåligt! Verkligen. Om man som 35åring och äldre måste vara elak med någon som nyss fyllt 25 år. Ja, då mår man inte bra. Tyvärr. Anser att dessa människor får jämt döma mig och tro vad dom vill om mig. För jag vet vad jag är, vad jag gått igenom och just nu är jag starkare än på länge.

Det är verkligen synd att människor mår allt mer och mer dåligt. Men. Trots att man mår dåligt. Trampa inte på någon annan person för det. Man vet inte vad för bakgrund denna person kan ha och varför den har ett beteende som du inte gillar. Det du gör genom att spotta elakheter, skriva fula meddelanden, ljuga och prata illa om någon annan person som mår dåligt. Detta beteende gör att man enbart förstör mer för sig själv. Visst man kan och FÅR må dåligt. Detta är trots allt ingen ursäkt att få vara elak med någon annan. Då gräver man oftast sin egen grop bara djupare. 

Nu vill jag igen en gång påminna er alla som läser denna blogg. Ta inget personligt. Eller rättare sagt. Ta det som ni vill! :)

En vecka med mycke motgångar o. härligheter

Snart är ÄNTLIGEN denna vecka slut. Det har varit alldeles för mycket. Mest personliga grejer som gjort en orolig över sina nära o. kära. Det har även gjort så att hemlängtan till Finland varit större. Man önskar att man skulle kunna vara där och krama om dem alla!

Det jag verkligen hoppas är att alla där hemma vet att jag oavsett vad så finns jag alltid för er ♡ Jag kanske inte är där rent fysiskt men psykiskt är jag det alltid.

Denna vecka har spenderats på arbetet 6dagar. Varit kul att jobba men. Lilla jag har lyckats skapa nånting i min häl som gör så in förbannat ont. Får väl se vad det blir med det.

Har även ordnat en egen vändagspresent åt mig. Vad det är får ni veta lite senare. Men som sagt kan inte annat än vänta tills 14.02 just nu.

Nu då? Måste fixa nåt att äta. Har sovit sedan jag kom hem från jobbet. Väldigt lyckat. Hur skall man sova inatt då?

I moron är det en ny vecka med nya utamningar och härligheter!  ♡

You were given this life because you were strong enough to live it.

Har tänkt att jag skall försöka sparka i gång bloggandet på allvar igen. För mig är det ett sätt att bearbeta mina känslor. Endel personer upplever mina inlägg idiotiska, egoistiska och konstiga. Men det är ni som väljer om ni vill läsa eller inte.

Just nu då? Jag jobbar på. Har jobbat massor den senaste tiden. Jag har mer eller mindre kanske "dränkt" mig i arbete. För mig är mitt jobb mitt allt. Att få jobba och få ge vård och omsorg gör att jag kan fly från mitt egna illa befinnande då det är som värst. Att vara sjuksköterska för mig är inte enbart ett jobb. Det är mitt kall, min passion och mitt allt. Att få se glädjen i mina patienter då jag ger dem god vård är något som får mig att känna mig viktig. Då jag jobbar känner jag mig trygg och säker på mig själv. Det värmer mitt inre , stärker mitt självförtroende och får mig att må bra. Fast min kropp inte alltid orkar lika mycket som mitt psykiska jag orkar.

Idag har varit en sämre dag då det gäller den psykiska delen. Eller egentligen har jag känt det redan några dagar. Ångesten försöker komma in på mitt liv igen och göra mig okoncentrerad samt den gör mig så irriterad.  Jag försöker bita ihop och koncentrera mig på det positiva. Men just nu är den där och vill ta över. Oavsett hur mycket jag kämpar emot den. Det är väl bara mänskligt har jag tänkt? Skulle vara värre om jag inte alls hade dessa sämre perioder. Det är ju de som gör oss alla till människor. Vi har alla känslor.

Ja. Nu får jag väl ta och avsluta här. Hoppas på att jag vaknar till en bättre dag i moron! :) Gonatt alla fina där ute ♡

När det bara händer..

Ja.. Var eller med vad skall jag börja skriva om. Här har det varit tyst. Allt för tyst. Nu har jag snart spenderat halvt år här i Sverige. Att flytta tillbaka till Finland finns inte planerat. Inte på en lång tid framöver. Jag stortrivs här. Jag älskar det "nya" livet jag har.

Sist jag skrev på min blogg så var jag nere i en djup depression med stora ångestskov som jag kunde knappt hantera. Eller rättare sagt, jag kunde inte hantera dem. Jag var så nere på bottnet att nu när jag ser tillbaka på den tiden. Ja, då minns jag inte mycket. Det är väldigt mörkt och suddigt. Varje dag upplevdes som en kamp att överhuvudtaget kunna andas och överleva.

Idag. Ja, idag lever jag fortfarande med min depression samt med mina ångestskov. Det kan jag inte förneka. Tiden som var har satt spår i mig för resten av livet. Minnena kommer alltid leva kvar. Jag får fortfarande jobba med mig själv efter det såkallade helvete som jag kallar det idag.

Det bästa just nu. Jag börjar allt mer och mer hitta tillbaka till den "gamla" Minna. Den positiva, spontana, galna personen som jag vart innan hösten 2012. Jag vågar och kan äntligen vara mig själv utan att skämmas. Jag behöver inte gå och vara rädd! Den känslan ni. Den är det som gör att jag älskar livet just nu.

Nej nu, nu skall jag försöka somna. Det jag vet är att jag kan somna tryggt. Utan varken rädsla för natten eller morgondagen.