Då lå man här igen o huvudet snurrar med tankar. Ingenting blev som jag tänkte mig. Men ibland är det väl lika bra så. Kanske de blir ännu bättre än va de ha varit. De tror jag. Snart har man betyget i handen o alla möjligheter framför sig. De ser ja framemot. Så länge som jag drömt att bli sjukskötare så känns det helt underbart att veta att snart är man verkligen det. Jag ser så framemot de!
Som sagt. Ska fortsätta med min berättelse. Jag förlät för de misstaget som då hände den hösten och försökte glömma. Tiden gick och allting blev bättre för kanske någon månad. Vi skulle skaffa vårt första gemensamma hem och jag såg framemot det. Sen var det dags igen då jag pånytt for på praktik till Åbo. Jag ringde och skulle berätta om min första dag hur de hade gått. Hörde att allting var fel igen. Ja och jag ringde ju och störde. Jag var jobbig, jag gnäller och marrar. De va vad jag fick höra. De va då ännu som orden inte var så sårande ännu. De blev värre o mycket värre senare. Jag grät och skakade och önskade att jag inte farit på praktik. Funderade att varför e de genast såhär då jag inte e hemma. Jag borde ha pendlat och kommit hem varje dag. Nu inser jag att inte skulle de heller ha hjälpt.
Jag var heller säkert int perfekt med allting. Knappast så enkel att leva med heller alla gånger. Men vem e nu de? Vi e alla bara människor o min åsikt är att man ska ha rätt att få visa sina känslor oavsett om det är ilska, lycka, ledsen eller glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar