Att hålla känslor inom sig..

Alltså som jag var medveten om så har jag fått en massa feedback över mina senaste blogginlägg.. Men det som jag personligen upplever mest konstigt är att jag borde vara tyst.. Allt detta som jag skrivit borde jag ha hållit för mig själv och inte pratat om med någon alls. Varför? Varför va de enda som kom upp i mitt huvud.. Visst är det grymt då jag läser om mina inlägg men varför skulle jag borde vara tyst? För det är jag medveten om i alla fall att jag inte skulle ha skrivit eller ja pratat om dessa saker så skulle mitt psyke högst antagligen vara på botten och jag skulle knappast orka med vardagen överhuvudtaget..

Visst kanske det är saker jag "borde" vara tyst om.. Men hur många där ute är inte tysta o. tror att ett sådant liv är tillåtet.. Snälla tro på er själva och släpp det där.. Det svider ett tag.. Ja jag vet inte hur länge men jag har redan börjat gå vidare.. Kanske för att jag varit så öppen. Hoppas att det är på grund av det. Ja jag vet inte... Men att vara tyst och hålla det inom sig själv.. Det fungerar int rikit så.. Man har blivit så nertrampad både fysiskt och psykiskt en lång tid att självförtroende är på botten.. Man tror verkligen att man inte är värd något mer.. Då jag öppnade mig och skrev och prata om dessa saker.. Ja då insåg jag hur många jag har runtomkring mig som älskar mig, som stöttat mig och trott på mig.. De har även visat att jag är värd så mycket mer och att jag är bättre än vad jag själv tror.. En dag i taget så går det.. Men alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare..

Visst som tidigare jag har skrivit har jag inte heller varit perfekt.. Men vi är alla enbart människor.. O. om inte folk visste så har människan känslor.. Man gråter, är arg, skriker, skrattar och har roligt.. Det är normalt.. Bara för att man visat sin omtänksamhet, blivit arg och ropat till är man inte värd att bli illa behandlad.. Känslor är något vi alla har och i alla situationer kan man inte heller hantera dom sådär bara.. Vem ha inte brustit i gråt av lycka utan att kunna stoppa det? Vem har inte nångon börjat skratta vid fel tillfälle? Ja.. Vi är säkert många.. Men det är väll normalt?? Det tycker jag.. 

Vet int mer va ja ska säg.. Folk får döma mig och tycka jag e konstig som är så öppen med allt.. Men jag kan ta konsekvenserna och kritiken för det! Ta hand om er <3

♡

Igår var det ilskan som skrev o inte jag. Mina känslor e som en värre berg och dalbana för tillfälle.. ena sekunden som sagt vill jag bara ge upp allt o låta han vinna allting.. följande sekund så tänker jag fan den som ger sig.

Valde att ta bort förra inlägget trots att 300st hade hunnit läsa det. Var bara så besviken på samhället o allt. Idag känns det bättre. Min blogg har som sagt blivit ett ställe var jag skriver allt typ mn ibland sku de va bra om den sku fråga om jag verkligen vill publicera en extra gång. Haha. Nå golk får döma mig därute om dom vill men tror jag ska snart ta en paus i skrivande o ordna allt innan jag skriver på nytt.

Tack alla fina där ute..

Alltså jag vet inte ens hur jag skall reagera längre. Alla fina meddelande, samtal jaa allt som man fått den senaste tiden.. Jag blir så rörd. Jag vet att det finns folk där ute som dömer mig, är arg på mig och besviken och tycker jag är elak. Men de e konsekvenser jag kan ta. Som jag alltid sagt då jag skrivit min blogg är att jag vill inget elakt eller så. Jag berättar bara mina känslor och upplevelser i mitt liv.

Jag måste ärligt säga att när ni alla fina där ute säger att jag är stark så kan jag int bara förstå? De värmer mitt hjärta så. Jag har aldrig sett mig som en stark person själv. Visst livet har sina upp och ned gångar men de e ju så som livet är. Av allt som händer lär man sig ju något. Och efter allt detta har jag också lärt mig en massor. Kanske för tillfället ser jag inte mig som en stark person. Men innerst inne så är jag starkare än vad jag tror. Jag vill visa världen och andra där ute att man är värd så mycket bättre. Visst fanns det fina stunder. Men att leva med en ständig rädlsa då du kommer hem att e de nu som hen sitter med flaskan och är arg för att ag är sen hemma eller e jag världens finaste flickvän?

Nu kommer jag hem.. Jag vet vad som möter mig. Det skrämmer mig tillika. Vet ni. Ångesten och rädslan för vad so väntar bakom dörren är borta. Men de skrämmer mig och det skrämmer mig mer än jag någonsin vågat tro. Att komma hem allt e lugnt och tyst, inget att oroa sig för mer. Och hur fick jag så mycket tid med mig själv mittiallt? Det e konstigt. Jag har tid och fundera på mig själv, vad jag vill. Jag behöver inte längre dölja något, ljuga för mig själv och låtsas att allt är bättre än vad det är...

För vet ni vad.. Såhär bra har jag inte haft de på många år. Jag är lycklig. Ja, jag är lycklig nu.. <3

Börjar bli trött..

Alltså seriöst. Hur mycket ska en människa orka tåla och ta? Jag börjar bli trött på att få höra hur psykiskt sjuk jag är, ner supen och borde äta lite lugnande och helst ta livet av mig så ingen behöver se på mig mer. Alltså seriöst Jag ork it hör på de mer nu ja. Visst jag är int perfekt. Långt ifrån säkert. Men att kalla en människa alla dessa saker och sätta sin energi på de. Ja jag förstår int.

Grejen va de att personen stack för ca 1 månad sen från mig. Alkoholen och en ny kvinna var viktigare än vad jag var. Jag grät då personen försvann. Men jag vet inte om jag grät av lättnad eller av vad jag gjorde. Första gången jag tog mina saker var i början av oktober och jag ville aldrig mer leva de där livet. Jag hade äntligen insett. Dum eller ja dum och dum jag valde att diskutera med personen för hen ville det. Jag borde förstått bättre. Jag var ju tokig som sagt. Det fick jag höra. Jag blev igen en gång kastade på golvet och huvudet slodes mot golvet. Jag låg där. Helt hjälplös. Jag bara grät. Jag orkade int ens kämpa emot mer. Jag tog det. För jag visste om jag kämpar emot så blir de bara värre. Jag gav opp. Jag vet att jag gjorde det. Vet inte ens om det var rätt mer.Jag var så rädd att jag vågade inget annat heller. När jag låg där och huvudet slog mot golvet så tänkte jag bara.. Snart e dehär över. Låt det ske, streta inte emot. Man vet inte vad som sker om jag ens börjar försöka kämpa emot.

Personen gav sig. Jag bara lå och grät, jag lå kvar där. Det to så illa. Inte kanske det fysisk men att bli behandlad på det sättet av någon man verkligen hade älskat. Då jag lå kvar där så fick jag bara höra hur barnslig jag är som gråter. En kvinna som jag är så sjuk i huvudet med alla psykiska problem är värd allt de där. Tårarna rann. Jag steg upp orkade inte ens säga något. Jag visste att då blir det värre. Efter en stund så steg jag upp, gick ut. Jag kom in och skulle ta lite mer saker. Personen tog i mig i armarna, kastade ut mig på sten trappan så att jag föll där. Men jag var ju värd det. Jag steg upp och kroppen värkte, adrenalinet bara flög i mig och jag sprang efter mina skor och saker och stack. Jag var både gul och blå och jag mådde dåligt. Men som sagt det var ju mitt eget fel. Det var ju jag som snubbla i trappan då personen kastade ut mig. Så jag fick skylla mig själv.

Jag kan int egentligen förstå vad för fel jag gjort för att bli behandlad såhär? Ibland tänker jag bara att kanske felet var hos mig. Men det tror jag inte. Och inte konstigt att jag mår dåligt psykiskt med allt detta i bagaget.

Det var personen som stack hemifrån och lämnade mig med hushåll och djur. Personen var borta ca 1 månad och ringde och trakasserade mig och berättade hur mycket bättre den nya kvinnan var. Behåll för min del bara. Det var min räddning att hen stack och jag får säkert mitt liv bättre nu, Hen drack, ringde och skrek att allt var mitt fel. Hen var otrogen mot mig i 2månader medan vi var tillsammans och bodde hos en annan kvinna och ville att jag skulle sköta allt. Seriöst hur mycket ska man orka?

När man fyller i alla papper.. Att inse vad man utsatt sig själv för..

Har suttit x antal gånger och försökt fylla i alla papper och förklarningar. Då man skriver ner det så de e ju då som allt blir verklighet. Det svider. Att sitta och läsa vad man skrivit ner. Det känns som om man sitter och läser någon annans historia/liv än sin egen. Man kan int förstå att man levt med allt det som man skriver ner. Kolumnen man skall skriva allting i är ju typ 3 cm. Hur skall man ens någonsin få allt och rymmas? De får man ju aldrig. Man får ju skicka med en 10 sidors kompendie om allt man varit med om..

Då jag började skriva allting flöt de bara på. Sedan skulle jag läsa det för att se att jag skrivit det på korrekt svenska och sakligt. Ja det var då tårarna rann. Att läsa det högt för sig själv. Var det verkligen så jag levde? Jag kan int ens förstå. Jag vet int ens om jag vill förstå. Varför valde jag att leva så tänker de flesta.. Jag ska säg det åt er. Det var fan rädslan som fick mig att stanna kvar. Nu förstår jag att det var aldrig jag som gjorde något fel på det sättet. Visst jag skrek och visade mina känslor genom att gråta. Vad fick jag tillbaka...

Ja jag vet int ens om jag kan skriva det igen.. Ja vad behöver jag ens skämmas för mer. Jag vet inte ens när det var första gången som personen tog i mig och höll upp mig mot väggen. Efter det så blev jag utkastad från huset enbart med top och farkkun. Dörren låstes.. Jag stod bakom och bankade och ville in tillbaka. Hur ville jag ens det? Det var första gången.. Men det var inte sista.. Det blev som sagt värre.. Mycket värre.. Värre än jag ens kunde föreställa mig.

Det var första gången som det fysiska hände.. Följande gång var det värre.. Då lå jag bara på golvet på magen, med händerna bakom ryggen medan huvudet samtidigt slogs mot golvet. Det enda jag fick hör var att om int du Minna lugna ner dig ja.. Då kommer jag att ta ditt liv.. Ja jag nästan skäms att berätta.. men som sagt.. Vill berätta min historia... De va en av de få sakerna som hände fysiskt. Jag blev aldrig slagen. De blev jag aldrig. Men var det här rätt sätt att bli behandlad på? Det trodde jag då jag levde inne i det.. Skulle det enbart ha slutat med att jag låg där på golvet, med händer på ryggen och huvudet som slogs mot golvet. Skulle det ha vari allt.. Ja jag önskar det.. Ibland funderar jag hur jag hur jag orkat hålla minen och varit så stark? Ja jag vet inte...

Snälla ni som läser... Tyck inte att jag varken svartmålar eller döm mig och tro att jag vill att ni tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag förstod inte bättre då. Men det gör jag nu. Lova alla ni fina där ute.. Bli aldrig utsatta för sånthär.. Snälla.. Gör inte det... <3

Besluta sig för..

Tusen tack alla ni underbara, älskade o fina människor som finns runtomkring mig o har hjälpt mig med allting..

Igår tog jag ett livsviktigt beslut för mig själv. Känns verkligen som jag gjort rätt val. Trodde verkligen de skulle vara svårare än de var. Men att få bli tagen på allvar o få berätta hela sin historia o någon tror på en. Visst har alla mina nära o kära trott mig men dehär behövde jag verkligen. Visst kommer de vara en lång process franför förrän jag hittar tillbaka till mig själv, vågar tro och vågar se framåt. Men efter beslutet jag tog gjorde det lite lättare. Då innebär det väl att man gjort rätt.?

Ska kämpa för att bli den gamla glada och riktiga Minna. Har spelat så många år nu. Till sist så håller ju int masken. O de e den som jag äntligen kunnat släppa nu o vågar berätta o vågar vara mig själv. Som sagt tack alla underbara ♡

Ny vecka och nya utmaningar

Då lå man här igen o huvudet snurrar med tankar. Ingenting blev som jag tänkte mig. Men ibland är det väl lika bra så. Kanske de blir ännu bättre än va de ha varit. De tror jag. Snart har man betyget i handen o alla möjligheter framför sig. De ser ja framemot. Så länge som jag drömt att bli sjukskötare så känns det helt underbart att veta att snart är man verkligen det. Jag ser så framemot de!

Som sagt. Ska fortsätta med min berättelse. Jag förlät för de misstaget som då hände den hösten och försökte glömma. Tiden gick och allting blev bättre för kanske någon månad. Vi skulle skaffa vårt första gemensamma hem och jag såg framemot det. Sen var det dags igen då jag pånytt for på praktik till Åbo. Jag ringde och skulle berätta om min första dag hur de hade gått. Hörde att allting var fel igen. Ja och jag ringde ju och störde. Jag var jobbig, jag gnäller och marrar. De va vad jag fick höra. De va då ännu som orden inte var så sårande ännu. De blev värre o mycket värre senare. Jag grät och skakade och önskade att jag inte farit på praktik. Funderade att varför e de genast såhär då jag inte e hemma. Jag borde ha pendlat och kommit hem varje dag.  Nu inser jag att inte skulle de heller ha hjälpt.

Jag var heller säkert int perfekt med allting. Knappast så enkel att leva med heller alla gånger. Men vem e nu de? Vi e alla bara människor o min åsikt är att man ska ha rätt att få visa sina känslor oavsett om det är ilska, lycka, ledsen eller glad.