Alltså seriöst. Hur mycket ska en människa orka tåla och ta? Jag börjar bli trött på att få höra hur psykiskt sjuk jag är, ner supen och borde äta lite lugnande och helst ta livet av mig så ingen behöver se på mig mer. Alltså seriöst Jag ork it hör på de mer nu ja. Visst jag är int perfekt. Långt ifrån säkert. Men att kalla en människa alla dessa saker och sätta sin energi på de. Ja jag förstår int.
Grejen va de att personen stack för ca 1 månad sen från mig. Alkoholen och en ny kvinna var viktigare än vad jag var. Jag grät då personen försvann. Men jag vet inte om jag grät av lättnad eller av vad jag gjorde. Första gången jag tog mina saker var i början av oktober och jag ville aldrig mer leva de där livet. Jag hade äntligen insett. Dum eller ja dum och dum jag valde att diskutera med personen för hen ville det. Jag borde förstått bättre. Jag var ju tokig som sagt. Det fick jag höra. Jag blev igen en gång kastade på golvet och huvudet slodes mot golvet. Jag låg där. Helt hjälplös. Jag bara grät. Jag orkade int ens kämpa emot mer. Jag tog det. För jag visste om jag kämpar emot så blir de bara värre. Jag gav opp. Jag vet att jag gjorde det. Vet inte ens om det var rätt mer.Jag var så rädd att jag vågade inget annat heller. När jag låg där och huvudet slog mot golvet så tänkte jag bara.. Snart e dehär över. Låt det ske, streta inte emot. Man vet inte vad som sker om jag ens börjar försöka kämpa emot.
Personen gav sig. Jag bara lå och grät, jag lå kvar där. Det to så illa. Inte kanske det fysisk men att bli behandlad på det sättet av någon man verkligen hade älskat. Då jag lå kvar där så fick jag bara höra hur barnslig jag är som gråter. En kvinna som jag är så sjuk i huvudet med alla psykiska problem är värd allt de där. Tårarna rann. Jag steg upp orkade inte ens säga något. Jag visste att då blir det värre. Efter en stund så steg jag upp, gick ut. Jag kom in och skulle ta lite mer saker. Personen tog i mig i armarna, kastade ut mig på sten trappan så att jag föll där. Men jag var ju värd det. Jag steg upp och kroppen värkte, adrenalinet bara flög i mig och jag sprang efter mina skor och saker och stack. Jag var både gul och blå och jag mådde dåligt. Men som sagt det var ju mitt eget fel. Det var ju jag som snubbla i trappan då personen kastade ut mig. Så jag fick skylla mig själv.
Jag kan int egentligen förstå vad för fel jag gjort för att bli behandlad såhär? Ibland tänker jag bara att kanske felet var hos mig. Men det tror jag inte. Och inte konstigt att jag mår dåligt psykiskt med allt detta i bagaget.
Det var personen som stack hemifrån och lämnade mig med hushåll och djur. Personen var borta ca 1 månad och ringde och trakasserade mig och berättade hur mycket bättre den nya kvinnan var. Behåll för min del bara. Det var min räddning att hen stack och jag får säkert mitt liv bättre nu, Hen drack, ringde och skrek att allt var mitt fel. Hen var otrogen mot mig i 2månader medan vi var tillsammans och bodde hos en annan kvinna och ville att jag skulle sköta allt. Seriöst hur mycket ska man orka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar