När man fyller i alla papper.. Att inse vad man utsatt sig själv för..

Har suttit x antal gånger och försökt fylla i alla papper och förklarningar. Då man skriver ner det så de e ju då som allt blir verklighet. Det svider. Att sitta och läsa vad man skrivit ner. Det känns som om man sitter och läser någon annans historia/liv än sin egen. Man kan int förstå att man levt med allt det som man skriver ner. Kolumnen man skall skriva allting i är ju typ 3 cm. Hur skall man ens någonsin få allt och rymmas? De får man ju aldrig. Man får ju skicka med en 10 sidors kompendie om allt man varit med om..

Då jag började skriva allting flöt de bara på. Sedan skulle jag läsa det för att se att jag skrivit det på korrekt svenska och sakligt. Ja det var då tårarna rann. Att läsa det högt för sig själv. Var det verkligen så jag levde? Jag kan int ens förstå. Jag vet int ens om jag vill förstå. Varför valde jag att leva så tänker de flesta.. Jag ska säg det åt er. Det var fan rädslan som fick mig att stanna kvar. Nu förstår jag att det var aldrig jag som gjorde något fel på det sättet. Visst jag skrek och visade mina känslor genom att gråta. Vad fick jag tillbaka...

Ja jag vet int ens om jag kan skriva det igen.. Ja vad behöver jag ens skämmas för mer. Jag vet inte ens när det var första gången som personen tog i mig och höll upp mig mot väggen. Efter det så blev jag utkastad från huset enbart med top och farkkun. Dörren låstes.. Jag stod bakom och bankade och ville in tillbaka. Hur ville jag ens det? Det var första gången.. Men det var inte sista.. Det blev som sagt värre.. Mycket värre.. Värre än jag ens kunde föreställa mig.

Det var första gången som det fysiska hände.. Följande gång var det värre.. Då lå jag bara på golvet på magen, med händerna bakom ryggen medan huvudet samtidigt slogs mot golvet. Det enda jag fick hör var att om int du Minna lugna ner dig ja.. Då kommer jag att ta ditt liv.. Ja jag nästan skäms att berätta.. men som sagt.. Vill berätta min historia... De va en av de få sakerna som hände fysiskt. Jag blev aldrig slagen. De blev jag aldrig. Men var det här rätt sätt att bli behandlad på? Det trodde jag då jag levde inne i det.. Skulle det enbart ha slutat med att jag låg där på golvet, med händer på ryggen och huvudet som slogs mot golvet. Skulle det ha vari allt.. Ja jag önskar det.. Ibland funderar jag hur jag hur jag orkat hålla minen och varit så stark? Ja jag vet inte...

Snälla ni som läser... Tyck inte att jag varken svartmålar eller döm mig och tro att jag vill att ni tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag förstod inte bättre då. Men det gör jag nu. Lova alla ni fina där ute.. Bli aldrig utsatta för sånthär.. Snälla.. Gör inte det... <3